Linköpings Hundungdom är väldigt måna om sina ekipage som tävlar för klubben, och när det blev bekräftat att Felicia Uhre och Raven skulle åka och representera vår klubb på VM i freestyle och HtM var det självklart att vi sponsrade med ett resebidrag!
Här nedan kan du läsa mer om deras berättelse och upplevelse:
Tidigt i våras kom beskedet att vi kommit med i Svenska Freestylelandslaget inför VM i Budapest 2024. Känslan var skräckblandad förtjusning. Men först mest skräck om jag ska vara ärlig. Vi hade aldrig gjort något liknande tidigare och jag började tvivla på om vi passade in i laget.
Som tur är tog jag mitt förnuft till fånga med hjälp av vänner och familj som pushade mig till att tacka ja. Och tur var väl det, för resan skulle resultera i ett Lag-Silver, finalplats och individuell 10:e plats!
Den 13:e maj påbörjade vi resan ner mot Budapest. Med mig hade jag min kära mamma, min 1 åriga Border collie Phoenix samt resans huvudperson Raven. Vi hade bilen packad från golv till tak och tog oss ner till Gedser i Danmark där vi övernattade natten till tisdagen. På tisdag morgon gick färjan över till Rostock i Tyskland och vi fortsatte vår resa mot nästa stopp: Prag i Tjeckien. Efter att ha åkt fel x-antal gånger, blivit småsura på varandra och frenetiskt letat bensinmack ute på tyska landsbygden tog vi oss sent på kvällen fram till hotellet i Prag. På onsdagen tog vi oss äntligen fram till slutmålet: Budapest. Där checkade vi in på det hotell vi skulle stanna på i 4 nätter. Ett helt underbart hotell med liten stugby ute på landet 20 min från centrala Budapest.
På torsdagen kröp sig nervositeten på när det äntligen var dags för att ta sig till arenan och delta på invigningen samt träna våra tilldelade 5 minuter inne på tävlingsplanen. När vi väl var på plats installerade vi våra burar och dekorerade vårt lilla svenska läger med flaggor och girlanger tillsammans med lagkamraterna. Det var både pirrigt och häftigt att stå där på invigningen tillsammans med de bästa i världen. Det kändes helt overkligt att lilla Raven och jag hade tagit oss dit!
På fredagen var det dags för HTM. Då vi hade väldigt många bortfall i HTM-laget pågrund av skada/sjukdom hos hundarna hade vi bara Linda med sin Vinston med oss. Vi hejade fram vårt lilla enmanslag och på eftermiddagens stod det klart att hon tagit sig till finalen som skulle gå på söndagen.
På fredagskvällen kröp nervositeten på ordentligt eftersom det snart var dags för Raven och mig att gå in och representera Sverige på vårt första VM. Vi hade fått startnummer 6 och skulle starta tidigt på förmiddagen. Som tur var hade två dagar inne på arenan gjort oss väldigt trötta så jag lyckades somna ganska ovaggad på fredagskvällen.
På lördag morgon packade vi in oss i bilen och rullade mot tävlingsplatsen. Pirriga, taggade och nervösa. Jag började värma upp Raven utanför vårt svenska läger och kände hur hjärtat slog och benen skakade. När vi väl kom in i uppvärmningsringen intill tävlingsplanen började nervositeten släppa och jag kunde börja njuta av upplevelsen. När vi sedan blev inkallade på planen var både Raven och jag fokuserade och taggade på att få visa upp vårt program.
När musiken gick igång var all nervositet, rädsla och stress som bortblåst och både Raven och jag älskade varje sekund inne på planen. Starten vi gjorde var en av de absolut bästa vi gjort någonsin. När poängen dök upp kändes det overkligt. Det var långt utöver vad jag någonsin trott att vi skulle kunna få.
Senare på dagen tävlade vår lagkamrat Lizette med sina hundar Lotus och Midas. Även freestylelaget hade bortfall av hundar vilket gjorde att vi bara hade 3 hundar i svenska laget som startade i freestylen. Till lagtävlingen på VM får man ha 4 ordinarie ekipage där de 3 bästa resultaten räknas. Detta innebar att vi kunde vara med i lagtävlingen men var tvungna att använda alla de resultat vi fick. Vi hade verkligen inga förhoppningar att vi med vårt lilla lag på 2 personer och 3 hundar skulle kunna tävla om medaljerna, men när vår lagledare satte sig och börja räkna på resultaten på lördagseftermiddagen förstod vi att vi faktiskt skulle ta hem Lag-Silveret. Detta skulle dock inte bli officiellt förrän på söndagens prisutdelning.
Raven och jag slutade på en 9:e plats av 53 hundar i lördagens kval vilket innebar att vi gick vidare till söndagens VM-final. Även Lizette tog sig till söndagens final med både Lotus och Midas. Alltså hade 4 av 4 svenskar hade tagit sig till final!
På söndagens final började tröttheten bli påtaglig och värmen hade varit konstant tryckande och kvav hela veckan. Raven skulle gå ut som startnummer 7 i finalen och jag började värma upp lite för tidigt i värmen. När vi skulle in på planen kändes han lite trött och jag själv var nog ännu tröttare. Trots det tar vi oss in i den härliga bubblan och dansar VM-final med allt vi har. Raven var fantastisk och gjorde sitt allra bästa.
På prisutdelningen började de med lagtävlingen. Land efter land räknas upp och när de tillslut är inne på silverplatsen ropas Sverige upp och Lizette och jag får ta plats tillsammans på pallen. Helt otrolig känsla!
Under hela prisutdelningen på söndagen var jag fylld av tacksamhet och en känsla av att ”Det här vill jag göra igen!”. Jag gick från att vara osäker på om vi ens hörde hemma på ett stort mästerskap, till att komma 10:a individuellt, ta hem Lag-Silvret och åka därifrån med känslan av att vi hörde hemma där.
Tacksamheten och stoltheten över min lilla Raven, endast 3 år gammal, går inte att beskriva. Han tog plats på VM som om det vore det självklaraste i världen och dansade precis lika lyckligt och fokuserat som om vi vore hemma i trädgården.
Den här resan kommer jag bära med mig resten av livet och det är bland det bästa jag gjort någonsin. Tänk om jag hade låtit mitt tvivel och känsla av att inte räcka till vinna. Då vi inte fått uppleva det här och den här reseberättelsen hade aldrig skrivits.
